I finally scored
Fotbollen har verkligen inte gått bra den senaste tiden och då menar jag inte att jag varit dålig, jag har varit ur ursel! Problemet var aldrig själva fotbollen utan stressen med skolan som blev för mycket. Min hjärna var totalt kaos på matcherna och jag kunde inte fokusera över huvudtaget. Att jag detsutom såg suddigt i nästan en månadstid gjorde ju knappast saken bättre. Så när frustrationen tog över sa jag till vår tränare att sätta mig på bänken nästa match, han höll med mig om det då han sett att det inte funkat alls för mig de senaste matcherna. Men det gjorde inte saken bättre och efter den matchen var jag nära på att lägga av. Jag satt hela kvällen i flera timmar och grät för jag mådde så jävla dåligt och kände mig helt jävla värdelös. Dagen efter åkte jag ner till träningen för jag hade lovat mina tränare att komma ner så de kunde prata med mig, annars hade jag inte kommit ner den dagen. Jag har inte missat en enda träning på hela säsongen så det kanske kan förklara lite hur dåligt jag faktiskt mådde just då. Det var inte lätt att komma ner och jag ville egentligen bara vara för mig själv för jag visste att jag skulle kunna bryta ihop vilken sekund som helst. Jag var helt enkelt så jävla besviken på mig själv och det kändes som jag svikit laget genom att hamna där jag var då de räknat med att jag skulle prestera denna säsongen.
Medans de andra gjorde en spelövning passade tränaren på att prata med mig. Vi kom fram till en lösning även om det egentligen var lite väl sent, att jag inte skulle spela match alls ett tag utan bara träna istället. Det är alltid lätt att vara efterklok särskilt när man är för envis för sitt eget bästa ibland. För man hoppas att det bara ska vara en svacka och att matchen efter blir bättre, vilket den såklart inte blir om man inte hantera själva problemet till svackan. Men det blev ialllafall en matchfri vecka, den näst sista veckan på utbildningen när alla arbeten och projektarbetet skulle in. Vecka efter på måndagen hade jag min sista redovisning och på kvällen testade jag att spela match med B-laget. Det var en lättnad av att jag kunde börja fokusera och försöka hitta tillbaka till glädjen för fotbollen igen. Tänk så mycket smärta jag kunde sluppit om vi bara märkt av det tidigare att det blev för stor stress och press med matcher för mig just då. Jag är verkligen tacksam för att mina tränare märkte att det var på gränsen för mig just då och att de tog sig tid att prata med mig för att se till att jag inte gav upp pågrund av att jag mådde dåligt!
Så nu till dagens B-lags matchen där vi spelade hemma mot Urshult och vann med 8-0. Det kändes bra! Mitt fokus var tillbaka, jag kunde spela fotboll igen och jag kände varken press eller stress. Jag fick äntligen göra ett mål detsutom vilket jag verkligen behövde efter denna jobbiga period som varit. Jag har ett helt nytt lugn i kroppen efter examensdagen och jag kan spela fotboll bara för att det är kul och utan att ställa en massa höga krav på mig själv. För det är precis vad jag måste få göra nu, spela fotboll med glädje utan att egentligen behöva prestera något. Jag tror det är så jag kommer komma tillbaka till där jag var innan allt detta.
